sockerbullen

Känslan av maktlöshet och tveksamhet finns hos mig ikväll när jag sitter här och skriver av mig. Jag har nu efter några månader som boende i vårt hus upptäckt det syskonparet som alltid är ute och cyklar, oavsett väder och ibland tid på dygnet. Syskonparet som alltid är smutsiga, som aldrig är i skolan eller förskolan och som gärna klistrar sig fast på en om man så mycket som säger hej.

Flickorna har inte varit hos oss och lekt men jag har fått höra från grannarna att det aldrig är någon som kommer och letar efter dem, de kan leka från tidig morgon till sen kväll, är aldrig hemma för att äta och bjuder gärna in sig själva på mat så fort tillfälle ges.  När de bjuds på mat, vilket de flesta inte nekar dem till, då äter då kopiösa mängder mat och visar en sådan tacksamhet för något som de flesta barn ser som en självklarhet.

Tidigare i våras sprang de båda flickorna nakna på idrottsplatsen som ligger intill vårt hus. Även idag, mitt på dagen sprang de omkring på fotbollsplanen utan kläder.

Egentligen är det ganska enkelt, flickorna har bevisligen inte det som de flesta av oss kallar "normala" familjeförhållanden. De visar inte på ett normalt beteende och de saknar den trygghet och omsorg som barn har rätt att få.

Pratade med svärmor som är specialpedagog och hon sa något klokt och enkelt. Man gör inte dessa barn en tjänst genom att inte ingripa, de mår inte bättre av det utan tvärtom.

Hur ska man veta när man ska gå vidare? Det mesta har jag hört på omvägar men mycket har jag sett med mina egna ögon. Varför finns det inte någon färdig manual när det gäller sådant?